Hans Arnold, häxmästaren

Fröken ensam hemma åker gungstol hette ett barnprogram baserad på en barnbok av Gunnel Linde som sändes på SVT 1973. Jag var sju år och kunde ägna timmar åt att dagdrömma om sådant som skrämde och lockande, helst var det båda sakerna, samtidigt. Min inre värld handlade om fantastiska resor till märkliga ställen med monster och avgrundsdjur, mörka utrymmen, spöklika, djupa skogar, och gamla slott med tornrum och vindlande vindstrappor. Det var svåra klurigheter som måste forceras, och jag löste alla problem på egen hand. I barnprogrammet figurerade en liten flicka i min egen ålder och jag längtade alltid till den stund när mamman äntligen gick ut, så att vi och nallarna kunde barrikadera ytterdörren och hemmet blev vårt alldeles eget hemlighetsmakeri. För då inträffade den stora förvandlingen. Flickrummet med skrivbordet började gunga, och den stora, röda gungstolen svällde upp till ett skepp, trasmattan veckades till farligt virvlande vattenmassor, och möblerna och kuddarna blev till öar. När även tavlorna i bakgrunden fick liv låg ödet i våra händer och det var bara vi som kunde kontrollera världen. Känslan att få vara med om ett fantastiskt äventyr och styra utan logiska ramar eller förbud har faktiskt, omedvetet, till stor del präglat synen på mitt vuxenliv.

I Hans Arnolds bildvärld återupplever jag känslan jag fick när jag tittade på Fröken ensam hemma åker gungstol som sjuåring, och jag blev inte särskilt förvånad den dagen det gick upp för mig att delar av programmet, och särskilt sådant som jag minns i detalj, som tavlorna i bakgrunden, och kartan, var skapade av Hans Arnold. Det finns en alldeles särskild estetik och detaljrikedom i hans verk som är för evigt inpräntad hos mig genom omslagen på de sagoböcker och serier jag valde ut och slukade på biblioteket i hemorten, för att inte tala om när ABBA:s album ”The Greatest Hits” kom ut 1975.

Hans Arnolds fascination för kvinnokroppen har ofta noterats av kritiker, och det har sagts att kvinnobilderna både är sexistiska och förlegade. Men inte många tecknare har likt Hans Arnold förmått ge en bild av styrkan i det skenbart svaga. Hans små tecknade kvinnokroppar skildras alltid med en nyfiken och djup fascination och bottnar i sådant som är annorlunda och litet okänt för honom själv. Ur hans manliga och katolska perspektiv blir kvinnobilden lik en madonna, en eftertraktad motsats och ett spännande enigma att utforska. I de bästa fallen överlämnar denna fascination luckor åt fantasin, en spegling som är ett typdrag inom bl.a gothgenren. Likt flertalet gothkonstnärer är kvinnor i Arnolds tappning förföriskt unga och vackra, men till skillnad från flertalet inom genren är kvinnorna i Hans tappning alltid väldigt självsäkra personligheter, med orubblig inre styrka. Ett ständigt återkommande drag hos honom är den stadiga, ärliga, oceangröna blicken som naglar fast och ställer betraktaren till svars. Hos Hans Arnold är objektet aldrig ont, utan det svartaste svarta kommer alltid från den andra sidan glaset. Vågar vi se oss själv?

Petra Borgcrantz, MA konstvetenskap